Under de sista åren har uttrycket, ”Skaffa dig ett liv du inte behöver semester ifrån” varit väldigt populärt på sociala medier. Jag ska erkänna att även jag har slängt mig med uttrycket och tyckt att det legat riktigt mycket sanning i det. Men under denna sommar har jag kommit till insikt om varför jag faktiskt behöver semester ifrån vardagslivet och varför det är så viktigt för gemene man att vara ledig. Fortsätt läsa och se om du håller med mig…
De sista fem till sex åren har jag lagt grunden för ett vardagsliv där uppdelningen mellan jobb och fritid har varit minimal. Jag har känt att jag inte velat ha den klassiska uppdelningen där större tid går åt till jobbet och mindre tid till livet här och nu. På det stora hela är jag väldigt nöjd. Jag jobbar nog provocerande lite gentemot många andra men ändå är företagandet en stor del av vardagen. Det finns alltid i bakhuvudet och maler om vad man ska göra härnäst och hur man ska göra det. Jag trivs bra med det, eftersom det innebär att jag lever mitt liv intentionsbaserat och i enlighet med det jag tycker om.
Men detta sätt att leva är inte för alla. Många trivs med att gå till jobbet och sedan lämna det bakom sig när dagen är gjord. Det finns inget rätt eller fel, det är upp till var och en att bestämma vad som fungerar bäst för en själv.
Men precis som för vem som helst så fylls också min vardag med inputs. Det är mycket stimuli som ska hanteras, sorteras och granskas i huvudet liksom arbetstimmar som ska läggas ner i företaget. Man kan bara begränsa sin anträffbarhet till en viss gräns under arbetstid och många sysslor pockar på ens uppmärksamhet. Trots att jag själv bestämmer mina arbetstider medför det ändå något som kan kallas vardagslunk. Tros att det kommer naturligt för mig att vara i nuet och inte dras med i den stress som så många känner, kan dagarna fortfarande dra mycket av min mentala bandbredd. Mitt behov av att bara vara här och nu visade sig bli ännu större denna sommar och önskan om helt obokade dagar har varit stor.
Nu till det här med insikten! När jag satt på trappan i morgonrocken och tittade på slöjorna som steg från tekoppen slog det mig med ens – det är det här som folk menar när de säger ”ha semester”. Vetskapen om att man har en helt obokad dag som man tar som den kommer och att flera dagar framöver ser ut precis så ger en känsla av lugn. Vad många inte vet är att det där lugnet egentligen bara är ett tecken på att man är närvarande i stunden. Det känns avslappnat och härligt och man bestämmer helt själv om man vill göra något eller inte. Det är sedan detta som ger upphov till pratet om att ”fånga ögonblicket” eller ”njuta av tiden”. Det är, för att dra det till sin spets, som att komma hem igen.
För inte fasen skapades vi för att processa miljontals stimuli varje dag, vara produktiva och effektiva 8 – 10 timmar om dagen eller springa oss utmattade i påhittade ekorrhjul. Våra förfäder, vars kognitiva och fysiska funktioner som vi fortfarande delar, jagade och samlade i några timmar innan de vilade och laddade energi för nästa dag. Så med skämtsamt allvar är det kanske grottmänniskan inuti oss som gör sig hörd när vi njuter av våra lediga semesterdagar i hängmattan eller på sportcykeln.
Vad kan vi lära av den här insikten då? Framförallt att det är i ögonblicket – här och nu – som vi kan må som bäst. Och om det ögonblicket är i hängmattan, på trappan eller sportcykeln spelar mindre roll så länge känslan finns där. Vi kan också se att det finns alla anledning att jobba på att vara mer närvarande i vardagen. Kanske till och med göra ovanstående till grunden för varje vardag? För något tror jag vi kan vara överens om, i det långa loppet är det inte särskilt hållbart att det endast är under semesterveckorna som vi ska uppleva den här formen av livskvalitet. I så fall, what a waste of time.