Vi lever i en tid som präglas av utveckling och förändring. Det gäller allt från IT och klimatfrågor till vad vi lägger på våra tallrikar. Det är en spännande tid att vara människa, men också en tuff sådan. För aldrig har det väl, under människans historia, funnits en sådan medvetenhet kring personlig utveckling som nu. För en del kan detta upplevas som tröttsamt och stressande. Det blir som om ”någon” utifrån hela tiden säger ”du duger inte som du är”. Men stämmer verkligen detta?
Handen på hjärtat – NEJ. Det är inte alls kul att känna att man inte duger. Det är som en blandning av att inte tycka om sig själv, att jämföra sig med andra och att konstant uppleva att man behöver visa vad man går för. Det kan också vara mer fundamentala känslor som att ha dålig självkänsla eller ett självförtroende enbart kopplat till prestation.
Upplevelsen av att inte duga som man är, är olika för alla och upplevs olika beroende på vem man är och vilka tankar man har om saker och ting. Detta leder oss in på dagens ämne – gör hetsen att utveckla sig själv att allt fler känner att de inte duger som de är?
En ständig strävan av förbättring
Än så länge verkar det inte ha gjorts några studier på frågan ovan men vi kanske kan enas om att utgå ifrån min upplevelse och erfarenhet? Den säger nämligen att det finns personer därute som känner stress över personlig utveckling och tycker det närmast nog blivit en hets att jobba med sig själva. Detta sägs oftast i en kontext där också andra saker upplevs som stressande, exempelvis träningsboomen, intresset för sambandet mellan kost och hälsa m.m.
Kritiken lyfts på ungefär samma sätt som annan kritik som riktas mot trender i samhället. Det upplevs överväldigande, hur mycket är det tänkt att man ska orka? Kan vi inte bara få chilla lite, bara vara? Inte konstigt att folk går in i väggen! Inte sällan finns där också en kritik mot uppkomsten av ”supermänniskor” som hakar på allt det här och förespråkar det. Syrliga artiklar i dagstidningen ifrågasätter individer som pressar grönkålsjuicer till frukost och affirmerar lycka tre gånger om dagen. Ibland är tonläget i tidningarna allt annat än trevligt. Förstå mig rätt, det är alltid en god idé att ifrågasätta trender och inte följa blint. Det ska vi fortsätta göra, det är till och med ett måste! Men med rätt mental inställning blir det så mycket lättare att inte uppleva de där överväldigande känslorna och plötsligt behöver inte lika mycket energi läggas på kritik! Bra va?
Rätt mental inställning
Som mental tränare arbetar jag uteslutande med att hjälpa människor gå från nuläge till önskat läge. I 9 fall av 10 handlar det om en förbättring som ska göras alternativt en förstärkning av redan goda egenskaper eller prestationer. Utifrån min erfarenhet av vad mental träning och mental styrka kan åstadkomma i livet är det något som jag kraftigt förespråkar. Helt enkelt för att det gör livet lättare att leva.
Det finns inget som helst krav på att man måste träna mentalt, jobba med sin personliga utveckling eller gå utanför komfortzonen. Det, precis som så mycket annat, är helt och hållet upp till dig. Att jag tillsammans med andra inom fältet av personlig utveckling och high performance tycker att man borde testa är en sak. Men det finns mängder av människor därute som förordar allt från droger till base jumping och dygnsfasta. Det innebär inte per automatik att det är något som du eller jag behöver göra, eller ens behöver överväga att göra.
Min rätta mentala inställning är att jag inte behöver bry mig om allt som alla andra gör eller säger. Jag kan lyssna eller läsa om det, fundera en stund och sedan bestämma mig för – nah, det var nog inget för mig. Detta utan att känslomässigt engagera mig i huruvida det är rätt, fel, känns stressande, irriterande eller dylikt. Jag låter det helt enkelt passera. Detta gör att jag inte upplever att någon annan därute säger vad jag borde göra och inte göra. Jag har nämligen tränat mitt mentala jag till att inte tolka signalerna så. Jag förstår att det kan upplevas som att världen försöker pådyvla oss saker, men jag upplever det inte själv eftersom jag inte tar åt mig av det. Detta lämnar rum för den filosofiska frågan, finns det överhuvudtaget en press utifrån eller existerar den endast i varje människas egen upplevelse?
Att duga som man är
Men låt oss gå tillbaks till frågan om huruvida man duger eller inte, även när man inte tränar mentalt. Låt oss titta på det hela ur ett lite större perspektiv. Det är först under de senaste 30 åren som personlig utveckling har funnits på agendan. Innan dess skedde liksom utvecklingen av sig självt, fast på ett lite annat plan. Att bli medveten om hur man fungerar och kanske förändra och förbättra detta är med andra ord ganska modernt. Lite som smart-telefonen.
Men människor har blomstrat, älskat, mått bra och känt glädje långt innan den systematiska personliga utvecklingen kom. Människor har haft livskvalitet och hittat sina egna verktyg för att hantera livets vardag. Bra eller dåliga, det låter jag vara osagt men faktum kvarstår. Livet har gått sin gilla gång, med eller utan Mel Robbins! Kort och gott, att duga som människa hänger alltså inte på hur många timmar i veckan du jobbar med dig själv. Det kan däremot underlätta din vardag enormt!
Men, kan det ändå vara så att man faktiskt inte duger alls? Det handlar ju faktiskt om vem du är som person och inte. Om du beter dig illa mot andra, är uppfylld av frustration som går ut över andra eller på allvar går in för att förstöra för andra – ja, då har du lite att jobba på. En unken personlighet med elaka drag duger endast i krig, och krig är en situation majoriteten av alla vill undvika. Så nej, det duger faktiskt inte att vara en medveten skitstövel som när sig på negativitet. Det duger däremot riktigt bra att vara en person som gör så gott den kan, utifrån en källa av positivitet och glädje.