Har du också råkat ut för de där personerna som tycker att du är lite för positiv? Lite för glad? Lite för utåtriktad? Sprider lite för positiva vibbar? Jag har och det är alltid lika fascinerande hur de orkar lägga energi på att få oss ”positiva satar” att lägga band på oss. Veckans artikel tar upp min syn på saken och jag berättar hur vi ”positiva satar” kan göra för att tona ner oss lite. Eller inte. 

Jag vet inte hur det är med er men jag stöter titt som tätt på människor som inte riktigt uppskattar positivitet och lättsamhet. Detta händer både i den riktiga världen och på sociala medier och jag kan inte hjälpa utan att förvånas. Sen när blev det på modet att vara negativ?

Det är relativt sällan jag ödslar energi på den här typen av individer. Helt enkelt för att min inställning är att det huvudsakligen är individens eget problem. Irritationen och frustrationen ligger inte i vad jag säger och gör utan hos den individen som upplever känslorna. Detta gör att jag relativt snabbt kan ducka sådana uttal och inte påverkas av dem. Däremot kan jag bli frustrerad när jag ser andra utsättas för den här typen av beteende där den ”positiva saten” inte har tillräckliga mentala resurser för att hantera ifrågasättandet. Kritiken sätter sig istället som en liten rosentagg och skaver när helst något positivt ska förmedlas. Ledsamt och destruktivt, konstaterar jag. Men låt oss bara titta på fenomenet samtidigt som vi förhåller oss objektiva. Vilka anledningar kan det finnas till att positivitet kan kännas frustrerande?   

Att ogilla positiva människor

Handen på hjärtat, visst har vi alla någon gång irriterat oss på en person vars energinivå och glädje är mycket högre än vårt eget? Visst händer detta oftast när vi själva är lite nedstämda eller trötta? Ja, för när vi är på samma nivå som de där positiva satarna så gör det ju ingenting. Då är det rent av festligt, eller hur? Vad jag vill komma till är att anledningen i detta fall härstammar ur ens eget mående för stunden och har egentligen ingenting med den positiva individen att göra. 

De personer som har en extra låg energinivå, där livet präglas av sjukdom eller sorg av en närstående, orkar oftast inte med positiviteten alls. Deras känsloliv är långt ifrån balanserat och glädjefyllt vilket kan göra det svårt att uppbåda upplyftande känslor. Som tur är går detta tillstånd oftast över efter ett tag och då tar individens egen inställning vid. Ska positiviteten fortsätta att förkastas eller anammas i lagom takt? Det återstår att se.

Men det är inte enbart det fysiska måendet som kan ge upphov till sådana här känslor. Positiva och glada människor kan ofta ha en intensiv energi som för vissa individer kan upplevas som dränerande. Här handlar det mer om personligheten än själva måendet i sig vilket kan upplevas som jobbigt för båda parter. Att personligheterna krockar är ju inte helt lätt att göra något åt, menar jag. 

Läs mer om hur du hanterar självsäkra människor här.

En annan sak som också kan ligga till grunden för irritationen är individens egen bild av världen. Tyvärr finns det dem som anser att det inte finns så mycket att glädjas åt, klotet vi bor på kantas ju bara av våld och oroligheter. Likaså kan en individs tankegångar, påverkade av sociala konstruktioner, förhindra positivt tänkande. ”Ingen är glad en måndags morgon” eller ”Det är fult att ta för mycket plats”. Även en individs egenupplevda misslyckanden kan skapa bitterhet som tas ut på människor som är glada och positiva. 

Läs mer om hur olikhet kan skapa en känsla av frustration här!

Positiva människor på räkmacka

En annan sak som jag sett retar folk är de som ser positiva människor som slarviga och ofokuserade. Kanske härstammar detta ifrån att en del individer är duktiga på att säga att saker och ting löser sig, men därefter inte gör något konkret åt det. Tänk er en arbetsgrupp som står inför en utmaning. Om en individ bara kommer med positiva klyschor blir det lätt frustrerande. Det är egentligen inte positiviteten det är fel på utan avsaknaden av handlingskraft och lösningsfokus som skapar irritationen. För individer som är mer analytiskt lagda kan det vara en utmaning att hantera kollegor som rycker på axlarna och ler, snarare än levererar underbyggda argument. 

Detsamma gäller när man går igenom något tufft i privatlivet och oron över hur saker och ting ska lösa sig tagit överhanden. Då kan det vara svårt att anamma positiviteten eftersom den inte kommer med något konkret förslag på åtgärd. Den välmenande frasen ”allt ordnar sig” kan därför få helt omvänd effekt.         

Behöver vi positiva människor ändra oss?   

Utifrån de här olika perspektiven, behöver vi positiva människor förändra oss på något sätt? Bör vi tona ner oss och anpassa oss mer till normen om att inte vara allt för positiva? 

Det givna svaret är självklart nej, men med utrymme för viss modifikation! Om vi besitter förmågan att läsa av människor och vart de befinner sig mentalt kan vi också anpassa vår spirande personlighet något. Det är heller aldrig fel att rannsaka oss själva. Detta så vi inte halkar in på trista beteenden som exempelvis ta plats på någon annans bekostnad eller inte respektera en sorgeprocess. Det kan också vara bra att fundera en extra gång så man inte platsar i kategorien ”det-löser-sig-nu-sticker-jag-hej!”. Men förutom detta så är svaret nej. 

Dessvärre kommer det alltid finnas individer som hellre väljer negativitet framför positivitet. Jag anser att vi faktiskt inte behöver bry oss så mycket om det, vi har alla våra banor och väljer själva om det ska vara solsken eller gråväder där vi springer. Personligen kommer jag alltid fortsätta stråla som en sol och i värsta fall får omgivningen ta på sig solglasögon. Dessutom pekar majoriteten av forskningen på att glädje och positivitet har en god effekt på kroppen och psyket. Det är därför att föredra positivitet framför negativitet alla dagar i veckan. 

Veckans MT-fråga: Har du själv upplevt att du retat dig på någon positiv person och vad kan det grunda sig i egentligen? Var ärlig mot dig själv!